🕊

Fick ett brev på posten, ett brev som berättar att hennes kropp inte finns mer. Att den nu flyger fritt i vinden. 😭🕊

Tänker tillbaka på när vi träffades. Jag och David. 🤍 Vad lite vi visste om livet. Vad lite vi visste om framtiden när jag stod med graviditetsstickan i handen. Tur var väl det. För hur fattigt skulle inte livet bli om vi kunde välja våra utmaningar?

Man är anpassningsbar, man hamnar där man hamnar och man får de förutsättningar som ges.

Tänk vad lite vi visste om livet, när vi stod där hand i hand på sjukhuset för snart 10 år sen.

Tänk vad lite vi visste om livet för bara 2 månader sen… innan hon dog.

Och tänk vad lite vi fortfarande vet. Vad små vi egentligen är, när allt kommer omkring.

Uppehåll

hej 🤍

I går packade vi in oss i bilen och åkte till Furuvik. Vi badar i äventyrsbadet och åkte karuseller. Duni vågade för första gången åka de ”stora” karusellerna. 🎠🤍👧🏼
Låter bilderna tala för sig själv. Känns skönt att uppehålla hjärnan med annat, låta sorgen vila lite.. inte låta det bli nattsvart. Även om den alltid finns där gnagandes i bakgrunden.

🤍

Ensam

i sorgen är man ensam, jag har läst om det och jag känner det.. först till en början är det mycket, av allt. Sms, fika, middagar, omtanke. Sen med tiden avtar det, egentligen tror jag att det är efter ett tag som man hade behövt det som mest, för det är efter en stund som man har landat… i att mardrömmen är på riktigt. Att sorgen inte försvinner eller blir lättare utan snarare svårare.. den hittar andra sätt att uttrycka sig. Och då blir det ensamt. Tungt. Men jag fattar ju också, att det är tunt för alla andra, de runt omkring.. det är bara svårt, jobbigt och ensamt.

Att förlora ett barn är som att förlora en del av sig själv.. och jag tror att man aldrig blir riktigt bra igen. Någon skrev till mig att ”det måste ändå varit lättare för er att det var Della som gick bort än om det var tex Jullis eller Duni eftersom hon redan var sjuk?”
jag tror inte att folk förstår, att även fast jag är en ”offentlig person” så kan man inte skriva vad som helst till mig.
tyckte den här texten var så bra:

Nu ska jag försöka ta tag i den här dagen 🤍🙏🏻

4:a

Tanken slår mig hela tiden, att vi ”bara” är 4a i familjen nu.. mamma till två.. fast egentligen fyra.. men två här på jorden och två i himlen. Tomt, för att familjen förut bestod av 8 till vuxna och min Della. Tomt för att allt man kämpar för över en natt bara är borta. Tomt för att allt som var vi bara försvann. Som jag skrivit tidigare, allt med Della var så mycket. Från att hon föddes har det varit mycket, mycket som inte många andra förstår. MYCKET blev vårat liv, vi formades och levde med Della, med assistenterna. Jag saknar dom, saknar allt med Della. En bottenlös saknad. Klumpen i halsen är alltid närvarande och tårarna bränner alltid bakom ögonlocken. Det är mycket som förändrats för oss som blev kvar. Allt faktiskt, allt förutom kärleken, för den finns alltid kvar. Våran lilla familj, 4:a stycken. Med brustna hjärtan står vi ändå här, tillsammans och på något konstigt sätt känns det ändå som att vi trots allt, är starkare än någonsin.

För, tillsammans klarar vi allt. Även det här.

Vi använder oss av cookies för att vår hemsida ska vara så bra som möjligt.