Frågelåda: Hur kändes det att bli mamma så ung och hur har dina förlossningar varit?

Tänkte mig som nytt segment här på bloggen att en gång i veckan ta upp frågelådan där jag svara på en fråga som kommit in under veckan. Så i det här inlägget får ni gärna kommentera med frågor ni har så tar jag upp dom här med tiden. 🫶🏼 Glöm inte att trycka på den lilla hjärtat i slutet av inlägget om du har tyckt om att läsa.

Hur kändes det att bli mamma så ung och hur har dina förlossningar varit?

Jag tror att första gången man blir mamma är omskakande för alla på ett eller annat sett. För mig så blev det chock, kris och trauma. Vi visste inte att Della var sjuk i min mage. Så från att ha trott att allt var frid och fröjd till att en halvtimme senare gått igenom ett ur akut kejsarsnitt och blivit mamma många månader förtidigt var en väldigt jobbig upplevelse. Här är ett foto på mig, några dagar efter Della föddes.

Vi bodde ju på sjukhuset under väldigt lång tid.. ett år fram och tillbaka på neonatalintensiven. Och ovissheten och rädslan var påtaglig dygnets alla timmar. Det ända vi visste var kärleken till den lilla lilla flickan som vi inte kunde hitta ett tillräckligt fint namn till.. Länge stod det Flicka E (jag hette Eriksson då) på montern vid hennes kuvös.

Hela dagarna låg vi så här, bröst mot bröst, kände varandras andetag och hjärtslag. Tryggt, varmt och tröstande. Man kunde så tydligt se vad närhet gjorde, så fort hon fick komma upp på mitt eller Davids bröst gick pulsen ner och saturationen blev stabilare. Vilket gjorde att vi låg så här, dygnets alla timmar, med undantag för toalettbesök.

Att vara fast med sitt barn så länge på sjukhuset gav en känsla av att vara fängslad. Vilket än idag följer med mig.. jag behöver vara fri, att ha möjligheten att välja, att göra precis vad jag vill när jag vill. Så att bli mamma ung och dessutom att bli mamma till ett allvarligt sjukt barn ung var… annorlunda och svårt. Men allt går och allt blir en vardag. Jag vet inget annat än det vi gick igenom. Jag tror att det var bra att detta hände mig ung för jag förstod nog inte allvaret och vad följderna skulle bli där och då.. det har fått växa med mig med åren. Helst av allt hade jag velat slippa den upplevelsen såklart.

Jag var 21 år när Della föddes, sen tog det 5 år innan jag vågade börja tänka på att bli gravid igen. Det har varit en gropig väg.. mina graviditeter. Innan Duni var jag gravid med en liten pojke som skulle få heta Trolle, men halvvägs in i graviditeten var vi tvungna att avbryta och göra en sen abort. Han dog i min mage.. där och då mer eller mindre bestämde jag mig för att det blir inga fler barn. Men livet ville annorlunda och ca ett halvår efter graviditeten med Trolle blev jag gravid med Duni.

Och det var med rädsla, sorg och oro men också glädje, mod och kärlek som vi tog oss igenom den graviditeten. Förlossningen med Duni var en revansch och på många sätt är hon allt jag längtat efter, en helt okej graviditet, en lugn och trygg födsel och en ”normal” bebistid efter det. 🤍

5 saker som laddar batterierna

Små saker jag gör för att försöka ladda batterierna som känns helt urladdade.

1. Tänder ljus. Alltid utan undantag på morgonen när jag går upp. Det är mys! Och något mina barn förmodligen tar för givet & så vill jag att det ska vara. Alltid levande ljus, frukost, lunch, mellis, middag. Oavsett om jag är själv eller inte så tänder jag ljus.

2. Brygger en till kopp kaffe efter att alla lämnat huset. ☕️ Älskar doften och ljudet av kaffebryggaren, den ger ett lugn.

3. Läser en bok. Jag har alltid tyckt om att läsa. Tappade det i några år men har kommit tillbaka till det nu och det är jag så glad över.

4. Väntar tills efter att alla åkt hemifrån med att göra ansiktsrutinen i lugn och roooo. 🫶🏼

5. Äta lunch med en vän 🫶🏼 och sen efter det yoga tillsammans. (Inte helt lätt med två hundar som vill vara med och på en 24/7) Men väldigt mysigt om inte annat.

Doctor Diamantis

I två veckors tid har jag en gång i veckan gått på akupunktur hos Doctor Diamantis. (Klicka här för att komma till hans Instagram) Första gången var jag lite nervös, nålrädd som jag är. Men tanken stämde inte överens med verkligheten.. som så ofta. Och efter första nålen så kunde jag slappna av. I går var jag på min andra behandling och åkte då tillsammans med mamma som också går till honom. Vi drack te i bilen på vägen dit och sen hade vi 1,5 timmes behandling. Jag somnade, det är så avslappnande och skönt.

Jag köpte med mig ny slungad honung 🫶🏼

Sen åkte vi hem till killarna 🐑🌭 började med att äta lunch tillsammans. Tips till er som är frusna som jag, drick varmt vatten till måltiderna. Sen jag började göra det fryser jag mycket mindre.

Sen gick vi ut, det var så himla skönt att komma ut på en ordentlig promenad. Skogen är alltid en bra idé oavsett hur trött man är och oavsett hur dassigt väder det är.🌲🫶🏼

Gardiner

Får så mycket frågor om våra gardiner/gardin stänger och skenor, så här kommer ett helt inlägg om dom. I slutet av bygget bara några veckor innan inflyttning i huset var jag så trött. Orkade inte ett enda beslut till. David var dock väldigt mån om att vi skulle ha gardiner uppsatta när vi flyttade in. Så han ringde Gotain och bokade möte. Vilket var himla tur för oj så bra det blev. Och så skönt att ha det klart.. dom kom samma dag vi flyttade in och monterade alla skenor och hängde och steamade alla gardiner. 🫶🏼👌🏼✨ Guld värt.

i vardagsrummet vid soffan valde vi vävd linne gardin i färgen sand. Klick Alla gardinstänger och skenor är också från Gotain.

I badrummet har vi tunn linnegardin i grått klick

I köket har vi tunn linnegardin i sand klick

I hallen har vi valt att gömma all förvaring med gardiner, skapar en väldigt trevlig känsla. Där har vi vävd linnegardin i sand precis som i vardagsrummet.

I Dunis sovrum valde vi att ha två skenor, i den närmst fönstret har vi valt hotellgardin klick Och sen i den andra skenan valde vi en mörkläggningsgardin i sammet klick

I mitt och Davids sovrum samt Joulines sovrum valde vi samma som i Dunis fast andra färger bara. Tycker det är väldigt fint med två olika tyger i sovrummet. ✨

Psykolog, trauma och behandling

Igår landade jag i att jag faktiskt aldrig trots många år i terapi har bearbetat något av mina trauman.. jag har bara sen den dagen Della föddes tryckt undan trauma efter trauma efter trauma.. för det har ju varit några med åren om man säger så. Och det kändes så otroligt skönt när min nya psykolog sa till mig att ”överlåt det där till mig Ditte, det är mitt jobb” och jag kände hur 100 kg Sten lättade från mina axlar. Alltså hur jag ska bearbeta trauman. Vi ska börja från början. Den 25 juli 2011, när Della föddes med ur akut kejsarsnitt. Vi ska försöka få kontakt med den Ditte. Som då bara var 21 år gammal. Och det känns både läskigt, jobbigt och skönt. För det var ju många hemska saker som hände mig den dagen och kommande åren.. som jag bara ( för att överleva ) tryckt undan. Jag har trott att jag bearbetat saker genom att skriva här vilket jag säkert också gjort men i grunden har jag mest skrivit det som att det har hänt någon annan.. när jag pratar om allt som hänt mig så gör jag det som om det vore någon annans hemskheter.. när jag pratar om Dellas död så pratar jag om det som att det vore någon annan som upplever det. Alltså det är ju såklart jag och mina känslor som skriver men jag distanserar mig ifrån dom. Och det gör jag ju såklart för att överleva.. för hur skulle jag annars orka tänker jag? Det känns i varjefall bra… att få börja den här resan nu. Kanske 2023 blir året jag börjar läka på insidan på riktigt. Vad fint det vore om allt det här mörka, nåväl kanske inte allt men mycket av det mörka kunde få bli lite ljusare åtminstone. 🤍✨

Vi använder oss av cookies för att vår hemsida ska vara så bra som möjligt.