Tänkte mig som nytt segment här på bloggen att en gång i veckan ta upp frågelådan där jag svara på en fråga som kommit in under veckan. Så i det här inlägget får ni gärna kommentera med frågor ni har så tar jag upp dom här med tiden. 🫶🏼 Glöm inte att trycka på den lilla hjärtat i slutet av inlägget om du har tyckt om att läsa.

Hur kändes det att bli mamma så ung och hur har dina förlossningar varit?

Jag tror att första gången man blir mamma är omskakande för alla på ett eller annat sett. För mig så blev det chock, kris och trauma. Vi visste inte att Della var sjuk i min mage. Så från att ha trott att allt var frid och fröjd till att en halvtimme senare gått igenom ett ur akut kejsarsnitt och blivit mamma många månader förtidigt var en väldigt jobbig upplevelse. Här är ett foto på mig, några dagar efter Della föddes.

Vi bodde ju på sjukhuset under väldigt lång tid.. ett år fram och tillbaka på neonatalintensiven. Och ovissheten och rädslan var påtaglig dygnets alla timmar. Det ända vi visste var kärleken till den lilla lilla flickan som vi inte kunde hitta ett tillräckligt fint namn till.. Länge stod det Flicka E (jag hette Eriksson då) på montern vid hennes kuvös.

Hela dagarna låg vi så här, bröst mot bröst, kände varandras andetag och hjärtslag. Tryggt, varmt och tröstande. Man kunde så tydligt se vad närhet gjorde, så fort hon fick komma upp på mitt eller Davids bröst gick pulsen ner och saturationen blev stabilare. Vilket gjorde att vi låg så här, dygnets alla timmar, med undantag för toalettbesök.

Att vara fast med sitt barn så länge på sjukhuset gav en känsla av att vara fängslad. Vilket än idag följer med mig.. jag behöver vara fri, att ha möjligheten att välja, att göra precis vad jag vill när jag vill. Så att bli mamma ung och dessutom att bli mamma till ett allvarligt sjukt barn ung var… annorlunda och svårt. Men allt går och allt blir en vardag. Jag vet inget annat än det vi gick igenom. Jag tror att det var bra att detta hände mig ung för jag förstod nog inte allvaret och vad följderna skulle bli där och då.. det har fått växa med mig med åren. Helst av allt hade jag velat slippa den upplevelsen såklart.

Jag var 21 år när Della föddes, sen tog det 5 år innan jag vågade börja tänka på att bli gravid igen. Det har varit en gropig väg.. mina graviditeter. Innan Duni var jag gravid med en liten pojke som skulle få heta Trolle, men halvvägs in i graviditeten var vi tvungna att avbryta och göra en sen abort. Han dog i min mage.. där och då mer eller mindre bestämde jag mig för att det blir inga fler barn. Men livet ville annorlunda och ca ett halvår efter graviditeten med Trolle blev jag gravid med Duni.

Och det var med rädsla, sorg och oro men också glädje, mod och kärlek som vi tog oss igenom den graviditeten. Förlossningen med Duni var en revansch och på många sätt är hon allt jag längtat efter, en helt okej graviditet, en lugn och trygg födsel och en ”normal” bebistid efter det. 🤍