Inga produkter i varukorgen.
Blogg
Ensam
i sorgen är man ensam, jag har läst om det och jag känner det.. först till en början är det mycket, av allt. Sms, fika, middagar, omtanke. Sen med tiden avtar det, egentligen tror jag att det är efter ett tag som man hade behövt det som mest, för det är efter en stund som man har landat… i att mardrömmen är på riktigt. Att sorgen inte försvinner eller blir lättare utan snarare svårare.. den hittar andra sätt att uttrycka sig. Och då blir det ensamt. Tungt. Men jag fattar ju också, att det är tunt för alla andra, de runt omkring.. det är bara svårt, jobbigt och ensamt.
Att förlora ett barn är som att förlora en del av sig själv.. och jag tror att man aldrig blir riktigt bra igen. Någon skrev till mig att ”det måste ändå varit lättare för er att det var Della som gick bort än om det var tex Jullis eller Duni eftersom hon redan var sjuk?”
jag tror inte att folk förstår, att även fast jag är en ”offentlig person” så kan man inte skriva vad som helst till mig.
tyckte den här texten var så bra:
Nu ska jag försöka ta tag i den här dagen 🤍🙏🏻
Puss Ditte
Nej men att någon ens får för sig att skriva en sån kommentar eller att ens ha en sån tanke är bara helt befängt. Skickar kärlek till er familj 💜
Vad är det för fel på folk. Klart att det inte är lättare att förlora ett barn för att det redan var sjukt. Mitt hjärta brister för er. Kram
Det va det värsta jag har hört. Jag tror knappt det är sant. Den sorgen är livslång och blytung hela livet ut. Jag arbetar i ambulanssjukvården och träffar många som just förlorat sina anhöriga. Sällan barn men ofta äldre. Jag söker fortfarande efter 20 år i yrket de rätta orden i dessa tunga situationer. Jag gissar att det alltid kommer vara det svåraste. Men att lägga orden i deras munnar och berätta hur dom skall känna och tänka kommer jag aldrig göra. Då är det bättre att bara tyst. Kram på er alla.
Fint skrivet 🙏
Åh herregud 😔😔 Man tror inte att det är sant vad folk kan häva ur sig. Jag har förlorat min enda syskon i cancer och har fått kommentarer på jobbet som “oj tänk vad jobbigt det blir för dig sedan när du blir gammal och måste ta hand om dina föräldrar själv”. Vad svarar man på något sådant? Noll förståelse för vad som verkligen är jobbigt. Kram till er familj.
Blir illa berörd över hur folk yttrar sig. Styrkekram
Är så ledsen för din skull att du behöver gå igenom detta. En av mina närmsta har precis förlorat ett barn väldigt oväntat och det är svårt att hitta ord för hur mörkt det känns. Det känns som att man lever i en annan verklighet än alla andra. Ditt konto är ett av få som gör att det känns mindre ensamt i den verkligheten (även om jag inte vill jämföra min sorg med er, den kan jag bara föreställa mig och även om jag önskar att INGEN skulle behöva vara i denna verklighet). Lyssnade på detta tal av Biden om hans förlust av fru och dotter och hoppas att det kan ge er lite hopp om framtiden också. Önskar dig och din familj allt ljus ni kan få i mörkret ❤️
https://m.youtube.com/watch?v=GwZ6UfXm410
Frem til Della døde har du og David sittet trygt på en stol med fire ben, nå er det bare tre igjen. De trebente stolene er vanskelige å sitte på, man mister stabiliteten. For Della var et trygt fjerdebein som dere stolte på skulle holde dere stødige, slik dere også alltid passet på henne. Nå er dere i den situasjonen at dere må prøve å finne ut hvordan man kan leve videre, og det er helt forferdelig vondt og tungt.
Kjære Ditte, sorgen over å miste et barn går aldri over. Men en ting må du ha med deg i tankene – dagene blir etterhvert lettere å takle, og sorgen endrer form. Jeg har dere i tankene alltid.
❤️
❤️❤️❤️
Den kommentaren fick vi många gånger med då var som gick bort. Fick även frågan om vi tyckte det var ”skönt” att han lämnat oss då hela hans liv präglats av mkt sjukdom. Men det ordet kan aldrig få finnas i samma mening enligt mig.
Visst är det ensamt när man förlorar ett barn. Att det man burit under sitt hjärta i 9 månader och lovat skydda från alla faror, är borta för alltid, är obegripligt. Jag sa att jag vet att det har hänt, men jag kommer aldrig acceptera det. Det tog 2,5 år för mig. Efter det blev det lite lättare. Men livet är för alltid annorlunda. Insikten att det finns ingen garanti att de två som är kvar, inte oxå får cancer. Eller att något händer dem. Den oron finns alltid, även om jag lärt mig parera den. Sen är man ju alltid på olika plats i sorgen, och de andra barnen vill inte ha en ledsen mamma, de vill att jag ska finnas för dem. Så ensamhet är enorm och andras märkliga kommentarer sätter sig djupt. Och även om det inte känns så för dig nu, kommer det att lätta. En stund i taget, en dag i sänder. Du och Ni har mitt varmaste deltagande❤️
När vi förlorade vårt barn fick jag höra att det var tur att vi redan hade ett barn till… ?!
Blev min sorg över det förlorade barnet mindre för att vi redan hade ett annat barn? Nej, hur skulle den kunna bli det. Ersätter ett barn ett annat? Nej verkligen inte.
Hjärtinnerliga kramar till er! ❤️
Bästa du ❤
Jag håller på att läsa din alla dina blogginlägg när jag nattar min dotter som fortfarande (1.5 år) vill vaggas i min famn & vaknar upp ett antal ggr per natt. Vilka fantastiska föräldrar ni har varit för Della! 💐 Hon har blivit omfamnad av kärlek & omtanke varenda dag & levt livet precis som varenda barn förtjänar – att vara älskad & respekterad ❤😇 Della är säkert så stolt & lycklig över att ha kommit till just er & kommer för alltid att finnas i era hjärtan & se er från himlen.
Jag följer din sorgeprocess med stor ödmjukhet & respekt & är tacksam för att du låter oss ta del av dina tankar & känslor i denna tragedi. Dellas kärlek kommer lyfta upp er så småningom & stärka er ännu mer – kanske inte idag, och inte imorgon det får ta den tid det tar ❤❤
Massa strykekramar 🙏
❤️❤️❤️
Saknar ord för kommentaren.
Din inklippta text är ju ett solklart svar, att man ens ska kunna behöva säga detta högt….
Styrkekram