Ett brev med ångest

Ja det är så vi får besked om att Della ska opereras igen. Ett brev med ångest levererat till en låda utanför vårat hus, med en papperslapp som förändrar hela våran tillvaro. Där efter kommer ett samtal, till David. Där doktor går igenom hur planen ser ut. Den här gången är det inte en lika stor operation, ca 1 timme. Förra hösten tog det över 3 timmar. Den här gången ska de “bara” ta ur skruvarna. Det spelar ingen roll hur lång eller kort tid operationen ska ta.. det är lika jobbigt oavsett, oron är lika stor. 

Förra gången var extremt jobbig, vi låg på vanlig avdelning, där de inte känner Della och oss. Vilket resulterade i att istället för att ge henne alvedon så springer en sköterska in på natten och tror att Della har epilepsi kramper.. puttar bort nattassistenten och total ignorerar hennes ord om att det absolut inte är ett anfall utan att Della visar att hon har ont! Hon behöver alvedon, det var 6 timmar sen nu! Istället ger sköterskan Della Stesolid.. ett narkotikaklassat läkemedel som slår ut allt. Vilket resulterade i att vi åter igen hamnade på barnintensiven. Vi hoppade in i våra bilar mitt i natten med panik och får förklarat för oss vad som hänt av assistenten.. kallar på krismöte med läkare och sköterskor. Som vi inte känner, som Della inte känner. För om de hade känt oss och Della ( som de gör nere på akuten ) så hade detta aldrig hänt. Det är VI som är experterna här. David, jag och Assistenterna!  Oavsett vad doktorerna och sköterskorna har för utbildning så är det VI som kan våran dotter bäst. I sånna här lägen. Vi skulle kunna sätta på oss de vita rockarna och ta tusen gånger bättre beslut än vad många läkare gjort. För att vi kan henne utan och innan och vi kan vad hon behöver för vård.

Så förutom att det är en väldigt hög risk för Della att sövas så slutar inte oron efter det.. vården efteråt är lika jobbig och ångestfylld den. 14 februari blir det operation. På alla hjärtans dag. ❤️ Och jag försöker förbereda mig mentalt redan nu..

Kan dock inte låta bli att längta enormt mycket efter sommaren nu. När allt sånt jobbigt med sjukhus är över, Dellas “avdelning” kommer vara ombyggd och klar, med eget badkar inne och utgång direkt från hennes rum till poolen. ??❤️ Målbild i det jobbiga. Något jag alltid försöker ha.

Puss Ditte

6 kommentarer om “Ett brev med ångest

  1. Ella says:

    Jag gråter när jag läser att NI känner Della bäst. Så många ggr som vårdpersonal även de tar fel beslut. Jag har varit med om det själv, det vara nära döden för mig för att ”de andra” på sjukhuset inte ville lyssna. ”Min” läkare anmälde det senare. Men ändå, jag vara verkligen verkligen så nära döden, på riktigt. Tänk om tänker jag ibland. För jag är ju inte bara min egen person, jag är även mor till mina barn. Och de behöver mig de med ❤️ Sänder kärlek och styrka till Er, ni fixar det. Lycka till ?

  2. Anonym says:

    Della är en underbar tjej, modig, vacker och mycket älskad av er alla.
    Även på bilderna från sjukhuset ser man en livsglädje hos henne. En sådan kämpe.
    Var stolta över henne och över er som föräldrar. kram på er

  3. Linda says:

    Usch, va jobbigt. Det finns inget värre än att oroa sig för sina barn. ? Och oro, fasiken va det tär på en. Kram till er! ♥️

  4. Linda says:

    Jag känner SÅ för er. Kram o jag ber för att det ska gå bra för Della ?? Jag hör till dem som inte litar ett dugg på sjukvården, man måste stå på sig o aldrig ge sig för det man känner är rätt. Vi förlorade vår dotter 4,5 år gammal, då personalen på barnakuten inte lyssnade på oss, vi föräldrar som känner vår dotter bäst, o då vår dotter heller inte själv kunde göra sig hörd. Hur DE, läkaren o sköterskor kunde missa allvaret i vår dotters kritiska tillstånd är en STOR gåta. Vi sa till dem att vår dotter verkade hjärtpåverkad, påpekade alla symptom, men de viftade bort det gång på gång. Vår dotter avled dagen efter, i en akut hjärtmuskelinflammation.?…

  5. Rickard says:

    Känner igen din beskrivning så väl! Vår dotter har till 99% behandlats väl men den där enda procenten, procenten som gör att vi aldrig riktigt kan slappna av eller släppa kontrollen…
    Som funkisförälder känner man sitt barn utan och innan, i förekommande fall lämnar man det stora ansvaret till assistenter som man noga utbildat för deras uppgift. Storyn med sköterskan låter helt sjuk, allvarligt och onödigt att riskera er flickas liv utan att ha koll på läget! Hoppas innerligt att det utreds grundligt via IVO och annat, att man lär av misstagen.
    Jag kan sätta mig in i oron ni känner inför operation, jag lider med er.
    Lycka till och ta hand om er!
    Kram
    //Rickard

  6. Elisabeth Netterström says:

    Om det tröstar så är ni inte ensamma ❤ Inte i sövningen och “sov gott älskling, mamma och pappa väntar här på dig”, inte i oron för riskerna, operationerna, intensiven, inte i eftervården, inte i att det blir så fruktansvärt fel med vårdpersonal, och ni är inte ensamma i er ångest.
    Vi har varit där. Fler gånger än vad som borde vara tillåtet… Jag som mamma har varit där. C har sövts och opererats 13 gånger. Jag vet hur ont i kroppen ni kommer att ha den dagen. För det gör ont. Maktlösheten, oron, ångesten och paniken gör fysiskt och psykiskt ont.
    Jag kommer att tänka på er den dagen, och är det något jag kan göra för er innan, under den dagen eller under eftervården så vet du hur du når mig ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Vi använder oss av cookies för att vår hemsida ska vara så bra som möjligt.