Helgen i bilder

Godmorgon, nätterna är fortsatt jobbiga här hemma.. allt kommer ikapp en på kvällen. 💔

Men helgen har varit fin, vi åkte till mormor och morfar i lördags. Och stannade hela dagen till sent på kvällen. Bästa dagen på länge..

Vi badade, fikade, åt god mat och badade ännu mer.

En dag att minnas och leva länge på.. 🙏🏻🤍

I går vaknade vi, åt frukost och åkte sen ut till Öregrund. Åt lunch och mötte sen upp Nanette, Jim och barnen + Johanna o Kristoffer och deras barn. Köpte glass och la oss sen på klipporna. David badade så klart.. jag var också sugen. Om jag hade haft med mig badkläder..

I bilen påväg hem blev vi bjudna på middag hos Anna och Henke 🤍 vi mellan landade hemma för att gosa med våra killar. Sen tog vi en promenad i den stekande solen.

Sen åkte vi till deras tomt för att kolla hur långt dom kommit och efter det åkte vi till vår tomt. 🤍 så fint så fint så fint. Målbilden jag har framför mig i huvudet nu är när huset står där klart och jag dricker min morgonkaffe med utsikten över åkrarna. 🙏🏻

Tacksam för en fin helg.. idag är det måndag igen och det känns i kroppen. 1 månad har gått, utan henne.. och jag är fortfarande förvånad över att det går.. att livet går utan henne här. Min Della. Som jag skrev på Instagram… jag var 21 år när Della föddes. Hon har funnits med mig nästan hela mitt vuxna liv. Och att hon nu inte är fysiskt här med oss längre gör så ofantligt ont.. kroppen känns svag, benen är tunga när jag går och jag är så otroligt trött.. trött på att behöva höra att jag är stark, att vi är så starka. Som att vi har ett val.. trött på att höra ”hade det varit jag hade jag gått under för länge sen” osv osv. Förstår att det är för att vara snäll, för att det är svårt att veta vad man ska säga till någon som förlorat en del av sig själv.
Fick den här texten skickad till mig och den är så bra.

Lena Sundström: Sorgen är man alltid ensam med

Jag var bara ung den där gången men jag minns att jag tänkte att jag hade haft fel. Att det är som när man har hört människor beskriva hur det känns att bli skjuten på riktigt – att en av deras första reaktioner var att det inte alls är som på film. Och att jag på samma sätt tänkte att sorg inte alls ser ut så som vi föreställer oss att sorg skall se ut. Utifrån.

Människor som skriker och gråter och faller ihop. Människor som blir apatiska och ligger i en säng med ryggen mot omvärlden och upphör fungera. Rationella människor som blir orationella och förvirrade. Förlamande sorg.

Sorgen som nu i stället verkade vara något så stort och vasst och så omöjligt svårt att den alls inte rymdes i en kropp, eller två små, eller tre. Att sorg var allt det där som aldrig någonsin går att fånga i en bild. För att sorgen är större än så.

Skratten som fortfarande kan bubbla upp. Lekarna som fort­sätter. Sekunder av glömska när livet känns som en vanlig tisdag och en vanlig onsdag. Avgrunden som öppnar sig i några minuter varje dag, tills hjärtat sluter sig igen, av självbevarelsedrift, för att låta det obegripliga bli och förbli obegripligt ett litet tag till. Människor som har tusen olika förhållningssätt för att fortsätta andas och leva och finnas kvar trots att livet som man kände det har försvunnit. ”Vi som sörjer någon” som inte är ett vi, utan en massa olika individer som reagerar lika olika på sorg, som människor reagerar olika på stress och ilska och glädje.

Vi som fann någon ny. Vi som levde för barnen som fanns kvar. Vi som skrev ut läkemedel till oss själva och sov bort smärtan och sonen som glömdes bort. Vi som personlighetsförändrades. Vi som inte personlighetsförändrades utan var vårt vanliga handlingskraftiga jag. Vi som upptäckte att vi fortfarande kunde känna glädje över små obetydliga saker i vardagen. Vi som ville prata om det som varit. Vi som i stället ville prata om det som skulle bli. Vi som redan hade förlorat så mycket och som vägrade förlora oss själva.

Och ändå.

Människor som har gått igenom sådant som ingen människa borde tvingas gå genom vittnar ofta om hur de inte bara har sorgen att hantera. Att de samtidigt och parallellt måste förhålla sig till omgivningens föreställningar om hur sorg ser ut. Kommentarer som säkert sägs i välmening samtidigt som de tydliggör en skillnad mellan ett ”dig” och ett ”mig”.

”Om det var jag hade jag inte kunnat stå på benen.”

”Jag beundrar dig, för själv hade jag gått under.”

”Du är så stark.”

”Om jag hade förlorat mitt barn hade livet tagit slut.”

Människor som sörjer som berättar att de är osäkra på om de får skratta. Får de gå på bio? Får de planera resor, eller köpa en ny soffa, eller ett par nya glada skor. Trots att de vet.

Sorgen är man alltid ensam med. Det är en insikt om ensamhet som man kommer bära med sig resten av livet och det är en privat sorg som alltid kommer att finnas. Samtidigt som livet är något som man måste få fortsätta att dela med andra. Skratten och den sociala gemenskapen och en förståelse för att alldeles oavsett hur mycket jag lever vidare så finns de döda alltid med mig. Också när det inte syns.

Sverige som har varit skonat från krig och svält, och relativt skonat från katastrofer och död, vilket gör att våra erfarenheter som land är begränsade när det gäller människor som hamnar i kaos och trauman och sorg. Hollywood-bilden och mediabilden som är effektiv om man vill visa någon som sörjer. Samtidigt som det är en trång bild att förhålla sig till i verkliga livet. Att bilden borde vara betydligt rymligare för de som skall fortsätta leva.

Puss Ditte

6 kommentarer om “Helgen i bilder

  1. Emelie says:

    Kanske kan en insomningstablett en liten tid vara ett alternativ för att få möjlighet att sova och få lite ny ork för de dagar som kommer med allt som finns att bearbeta då. För mig var de räddningen en liten tid tills livet blev något mer stadigt igen.
    Måste även passa på att fråga vart du hittat klänningen med motivet från Långelid/von Brömssen, så fint👌🏻

  2. Jessica says:

    Tänk att människor alltid ska trycka på att någon är stark.. att vara stark kan ibland bli ens värsta fiende om man inte tillåter sig själv vara svag. Att vara svag och visa sig sårbar kan vara det starkaste hos en människa. Tänker på er och Della ofta, trots att jag inte känner er. ❤️ Hoppas, men jag tror du tillåter dig själv att vara svag och va svag så mycket du behöver. Det är starkt. Stor kram ❤️

  3. Mireille Arkelskog says:

    Hej fina familjen 💙 Du skriver så fint och träffande Ditte. Först vill jag beklaga er sorg som ni känner efter er krigarprinsessa. Känner igen delar av det du beskriver. Vill dela med mig utav en dikt som gav och ger fortfarande oss tröst när vi saknar våran lilla ängladotter Cornelia. Som vi förlorade i vecka 36 pga moderkakslossning 2002. Finns ingen som har lärt mig så mkt om livet som hon gjorde. Det är hon som gör att jag lever livet idag och uppskattar även det lilla. Idag har hon två lillebröder som idag är 18 och 15 år. Nu till dikten

    Du skulle ha funnits
    ändå finns du
    Vi kan inte prata med dig
    ändå pratar vi med dig
    Vi ser dig inte
    ändå finns du i våra drömmar
    Vi hör dig inte
    ändå lyssnar vi
    För i vinden och bäcken hör vi dig

    Varma kramar från Mireille i Linköping

  4. lotta says:

    Människor som vill väl men som ändå säger saker som sårar… “jag vet vad du går igenom” “jag förstår hur du känner” “du är så stark” “hade det varit jag så hade jag dött”… som om mitt jag gör fel?! Vi alla gör vad vi måste och det måste vi få göra.
    Jag har förlorat ett barn, precis som Mireille här ovan/nedan, i vecka 36 och också i Linköping. Jag kan inte skriva att jag vet vad ni går igenom, för det gör jag inte, jag vill inte ens föreställa mig vad ni går igenom. Man ska aldrig jämföra sorg och man vet aldrig vad någon annan går igenom. Men, jag beklagar er enorma förlust och önskar er en så fin sommar som ni möjligen kan få. All kärlek!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Vi använder oss av cookies för att vår hemsida ska vara så bra som möjligt.