Helgen i bilder

Godmorgon, nätterna är fortsatt jobbiga här hemma.. allt kommer ikapp en på kvällen. 💔

Men helgen har varit fin, vi åkte till mormor och morfar i lördags. Och stannade hela dagen till sent på kvällen. Bästa dagen på länge..

Vi badade, fikade, åt god mat och badade ännu mer.

En dag att minnas och leva länge på.. 🙏🏻🤍

I går vaknade vi, åt frukost och åkte sen ut till Öregrund. Åt lunch och mötte sen upp Nanette, Jim och barnen + Johanna o Kristoffer och deras barn. Köpte glass och la oss sen på klipporna. David badade så klart.. jag var också sugen. Om jag hade haft med mig badkläder..

I bilen påväg hem blev vi bjudna på middag hos Anna och Henke 🤍 vi mellan landade hemma för att gosa med våra killar. Sen tog vi en promenad i den stekande solen.

Sen åkte vi till deras tomt för att kolla hur långt dom kommit och efter det åkte vi till vår tomt. 🤍 så fint så fint så fint. Målbilden jag har framför mig i huvudet nu är när huset står där klart och jag dricker min morgonkaffe med utsikten över åkrarna. 🙏🏻

Tacksam för en fin helg.. idag är det måndag igen och det känns i kroppen. 1 månad har gått, utan henne.. och jag är fortfarande förvånad över att det går.. att livet går utan henne här. Min Della. Som jag skrev på Instagram… jag var 21 år när Della föddes. Hon har funnits med mig nästan hela mitt vuxna liv. Och att hon nu inte är fysiskt här med oss längre gör så ofantligt ont.. kroppen känns svag, benen är tunga när jag går och jag är så otroligt trött.. trött på att behöva höra att jag är stark, att vi är så starka. Som att vi har ett val.. trött på att höra ”hade det varit jag hade jag gått under för länge sen” osv osv. Förstår att det är för att vara snäll, för att det är svårt att veta vad man ska säga till någon som förlorat en del av sig själv.
Fick den här texten skickad till mig och den är så bra.

Lena Sundström: Sorgen är man alltid ensam med

Jag var bara ung den där gången men jag minns att jag tänkte att jag hade haft fel. Att det är som när man har hört människor beskriva hur det känns att bli skjuten på riktigt – att en av deras första reaktioner var att det inte alls är som på film. Och att jag på samma sätt tänkte att sorg inte alls ser ut så som vi föreställer oss att sorg skall se ut. Utifrån.

Människor som skriker och gråter och faller ihop. Människor som blir apatiska och ligger i en säng med ryggen mot omvärlden och upphör fungera. Rationella människor som blir orationella och förvirrade. Förlamande sorg.

Sorgen som nu i stället verkade vara något så stort och vasst och så omöjligt svårt att den alls inte rymdes i en kropp, eller två små, eller tre. Att sorg var allt det där som aldrig någonsin går att fånga i en bild. För att sorgen är större än så.

Skratten som fortfarande kan bubbla upp. Lekarna som fort­sätter. Sekunder av glömska när livet känns som en vanlig tisdag och en vanlig onsdag. Avgrunden som öppnar sig i några minuter varje dag, tills hjärtat sluter sig igen, av självbevarelsedrift, för att låta det obegripliga bli och förbli obegripligt ett litet tag till. Människor som har tusen olika förhållningssätt för att fortsätta andas och leva och finnas kvar trots att livet som man kände det har försvunnit. ”Vi som sörjer någon” som inte är ett vi, utan en massa olika individer som reagerar lika olika på sorg, som människor reagerar olika på stress och ilska och glädje.

Vi som fann någon ny. Vi som levde för barnen som fanns kvar. Vi som skrev ut läkemedel till oss själva och sov bort smärtan och sonen som glömdes bort. Vi som personlighetsförändrades. Vi som inte personlighetsförändrades utan var vårt vanliga handlingskraftiga jag. Vi som upptäckte att vi fortfarande kunde känna glädje över små obetydliga saker i vardagen. Vi som ville prata om det som varit. Vi som i stället ville prata om det som skulle bli. Vi som redan hade förlorat så mycket och som vägrade förlora oss själva.

Och ändå.

Människor som har gått igenom sådant som ingen människa borde tvingas gå genom vittnar ofta om hur de inte bara har sorgen att hantera. Att de samtidigt och parallellt måste förhålla sig till omgivningens föreställningar om hur sorg ser ut. Kommentarer som säkert sägs i välmening samtidigt som de tydliggör en skillnad mellan ett ”dig” och ett ”mig”.

”Om det var jag hade jag inte kunnat stå på benen.”

”Jag beundrar dig, för själv hade jag gått under.”

”Du är så stark.”

”Om jag hade förlorat mitt barn hade livet tagit slut.”

Människor som sörjer som berättar att de är osäkra på om de får skratta. Får de gå på bio? Får de planera resor, eller köpa en ny soffa, eller ett par nya glada skor. Trots att de vet.

Sorgen är man alltid ensam med. Det är en insikt om ensamhet som man kommer bära med sig resten av livet och det är en privat sorg som alltid kommer att finnas. Samtidigt som livet är något som man måste få fortsätta att dela med andra. Skratten och den sociala gemenskapen och en förståelse för att alldeles oavsett hur mycket jag lever vidare så finns de döda alltid med mig. Också när det inte syns.

Sverige som har varit skonat från krig och svält, och relativt skonat från katastrofer och död, vilket gör att våra erfarenheter som land är begränsade när det gäller människor som hamnar i kaos och trauman och sorg. Hollywood-bilden och mediabilden som är effektiv om man vill visa någon som sörjer. Samtidigt som det är en trång bild att förhålla sig till i verkliga livet. Att bilden borde vara betydligt rymligare för de som skall fortsätta leva.

Sorgen livet och allt där i mellan

Jag vet ju sedan tidigare att sorgen aldrig försvinner, men att med tiden blir den lättare att leva med. Just nu är den så stor, tung och väldigt närvarande.. i allt jag gör och i bland känns det som att jag ska kvävas. Panikångesten är med mig, blossar upp när den behagar och trappas ner med hjälp av tankar och andning ( och prata med mig själv ) fick det väldigt braiga tipset av min kbt terapeut, att prata högt med sig själv för att hjärnan lugnar ner sig och man blir inte lika rädd.
Men i går skrattade jag, massor. Tillsammans med bästa vänner och familj. 🙏🏻🤍 Precis sån är sorgen, randig, upp och ner och allt på samma gång.

vi badade, det var så varmt så varmt. Gjorde ont i hjärtat av tanken på att Della brukade ligga där och guppa på Davids arm med ett leende på läpparna, men inte mer.. aldrig mer. 💔 Men även det vet jag kommer ändras och att minnena jag har kommer att vara fina minnen när sorgen fått lugna sig lite. Just nu blir jag bara otröstligt ledsen när jag påminns om allt som var och allt som inte blev. ❤️

Blev en lång middag ute och vi kom sent hem, satt i bara klänning fram till 22.30 utan att frysa. Underbart. 🙏🏻

Idag ska vi åka och hälsa på mormor och morfar 🤍

Hoppas ni har en fin helg i solen. ( glömt inte att smörja in er ofta. )

Intressanta hus

torsdag. Dagar går, konstigt nog. Idag har vi varit i Västerås och träffat Intressanta hus igen. Genomgång av ändringar, eftersom livet blev helt annorlunda nu.. på många sett. Kändes tungt på vägen dit, men under mötet kändes det bra.. känns skönt att ha det här att tänka på. Att få skingra tankarna och tänka på vårat framtida hem.

I tisdags åkte David och hämtade hem vår nya bil, det blev en tesla model x . Känns också skönt, att byta ut allt gammalt, flytta och köpa nytt. 1 juli får vi tillträde till huset vi ska hyra medans vi bygger, vi ska måla om och fixa lite små saker sen börjar vi nog sakta att flytta.. 11 augusti ska vi vara utflyttade här ifrån. 🙏🏻🤍

nu ska jag hämta hem Duni från föris sen ska vi hem till Nanette och Jim för att ha lite sommaravslutning.

När livet tar en paus

så känns det, som att jag är på paus. Våran lilla familj är på paus. Efter att Della lämnade oss. Jag minns så otroligt väl den här känslan av att mitt liv står still medans jorden bara snurrar, allt bara fortsätter som vanligt. Fick en chock när för första gången tog mig utanför sjukhusets väggar när Della föddes. Vi las in på sjukhuset den 25 juli, dagen hon föddes. Mitt i sommaren. När jag tog mig ut för första gången var det höst. Jag gick sakta ner för backen mot fågelsången och tänkte att hur kan folk vara glada? Hur kan livet bara fortsätta här utanför? Så märkligt. Och lite så känns det nu också. Att hela vår värld har rasat samman, men livet fortsätter ändå. Vilket såklart är både skönt och jobbigt.
Hur som helst, jag har tagit en liten paus från insta. Behöver sudda ut bruset i hjärnan och lägga den lilla energi som finns på min familj och mig själv.
Kommer alltid på mig själv med att sakna bloggen när jag pausar annat.. det är skönt att skriva av sig här. Duni är på föris, Jullis är ute och springer och David är hos naprapaten. Jag dricker kaffe och lyssnar på podd.

I fredags kom han äntligen, Totoro han är en brittisk korthår. Helt underbar. Ett litet ljus i mörkret. Våra killar, djur är det bästa som finns. Som balsam för själen.

Så otroligt super super mega söt. 🥺😻

Han kommer bli en stor kille, han pappa väger 9 kilo och är inte kastrerad. Totoro kommer förmodligen bli ännu större. En liten gosebjörn. 🐈🤍

Nu kom Jullis tillbaka, så nu ska vi gå en promenad tillsammans.
Jag kommer att titta in här lite då och då, att skriva har alltid varit mitt bästa sätt att ventilera.
Hörs snart igen. 🤍

d e l l a

Så svårt med sån stor sorg, att kunna se framåt.. den kommer som i vågor. I bland är vågorna skyhöga och jag vet att jag bara måste fortsätta simma, hålla huvudet ovanför vattenytan, inte låta mig själv dras för långt ner.. för vägen upp blir så otroligt lång. Jag vet att vågorna kommer minska, ändra form, sakta med säkert.. men det hjälper mig inte nu när dom är så höga. Det var ju Della som lärde oss att navigera i stormen som vårat liv var. Hur gör jag nu? Utan ledljus. Tomheten skaver i mig, det gör ont. Konstigt, att man fungerar utan ett av sina barn här.. konstigt hur livet fortgår och att en vardag finns utan henne hos mig. Även om jag känner att hon är där jag är, att hon finns i mig, runt omkring mig, i Davids bruna lockar, i Jullis vackra valnöts bruna ögon och i Dunis smilgropar och kluckande skratt. I blommor, i fåglar och i solkatter.. Så fattas hon mig så otroligt mycket. 😭🕊💭🤍

Vi använder oss av cookies för att vår hemsida ska vara så bra som möjligt.