Så var vi här igen

Inläggning på sjukhuset för femtio elfte gången.. fortfarande skyhög feber som spökar. Vi får inte bukt på den. Och ingen vet varför.. ovissheten gör mig orolig, vilsen och jäkligt rädd. Går som på nålar, varje gång min mobil ringer & jag inte är hos Della får jag ont i magen. Tampas dessutom med det dåliga samevetet över att inte vara där hos henne hela tiden. Samtidigt som jag vet att det inte funkar, att hon mår bäst av att Duni inte är där hela tiden, att hon behöver lugn och ro.. vet ju allt det där men det är jobbigt för mammahjärtat. Värsta är paniken som kommer när hennes rum är tomt. Tystnaden.. den är hemsk. Satte mig längs väggen på golvet där inne ikväll, andades och önskade så att det knakade att det fick vara nog nu, att “snälla kan hon inte bara få må bra “. I morgon är en ny dag.. tar nya tag då. Nu vill jag bara sova bort oron i magen.
God natt, glöm inte vilken värdefull skatt en “vanlig” dag är ❣️

Puss Ditte

Loading Likes...