God morgon ❤️ Bara jag och mina minsta uppe än så länge. Vi har mys i soffan. Duni och Gösta, bästisarna. Dem busar hela dagarna och sen vilar dem tillsammans i soffan. Han är verkligen helt underbar. Så smart och snabblärd, gosig och snäll, inte ett dugg rädd eller orolig.. väldigt trygg och vågar ta för sig. Så glad över att det var just han som kom till oss. Anna på Sparvens labradoodle visste verkligen vad som skulle passa bra hemma hos oss. Han älskar Truls också, Truls är inte riktigt lika förtjust men det kommer nog med tiden. ?❤️? Idag blir det bara mys, promenader i skogen, varm choklad och tänd brasa. ?☕️ Jag är såååå trött, nätterna har varit lite upp och ner här de senaste två veckorna. ?? så ikväll kommer jag att gå och lägga mig med Duni. Hoppas ni haft en mysig helg. ❤️
Ni är många som är nya här inne.. och det blev många frågor efter mina förlossningsberättelser så jag skriver ett egen inlägg om detta.. Visste ni att vi har en son? Han är så fin.. brunt lockigt hår, stora glittrande valnötsbruna ögon fyllda med bus. Precis som David. Han finns inte här hos oss, han flyttade upp i himlen alldeles förtidigt.. men i år skulle han bli 2 år. Och beskrivningen ovan är ifrån bilder i mitt huvud.. så som jag tror han skulle ha sett ut ❣️ Det gör obeskrivligt ont att förlora ett barn.. tiden läker alla sår säger de. Och jag kan hålla med om det lite grann.. det blir i varjefall lättare med tiden att acceptera. Innan Duni så var jag gravid, vi gick på massa ultraljud tidigt i graviditeten med tanke på den bakgrund vi haft, även om det som hände Della var en på typ 100 000 så var jag väldigt rädd. Men allt såg jätte bra ut och det fanns ingen anledning till oro. Rutinultraljud i vecka 19.. jag och David var såklart nervösa. Men det kändes bra ändå. Vi hade samma läkare som gjorde ultraljudet som förlöste Della med akut kejsarsnitt, en väldigt bra läkare. Jag bad honom om att inte vara tyst utan prata på och berätta vad han såg.. eftersom det var så det var med Della.. alla var bara helt tysta, ingen sa något till oss. Så det var viktigt för mig den här gången. Han börjar att prata.. men blir sen tyst, jag skojar och säger åt honom att han inte fick vara tyst ju! Han tittar på oss med stora ledsna ögon, och börjar berätta att det nästan inte alls finns något fostervatten.. jag förstår inte innebörden men han förklarar att bebisen i magen bara har en njure och den andra är fylld med cystor.. och verkar inte fungera. Han grät tillsammans med oss. Vi fick åka hem och komma tillbaka tidigt nästa morgon, magnetröntgen gjordes och det kunde bara ännu mer konstatera att det var så som läkaren sagt. Bebisen höll på att dö i magen och skulle inte överleva mer än någon dag till och absolut inte utanför magen. ?❤️ Vecka 22-23 fick vi en tid hos kvinnokliniken för att föda ut våran bebis.. nu efter Dunis förlossningen så kan jag säga att det var väldigt lika.. smärtan osv var den samma. Men att sen inte få åka hem med sin bebis var fruktansvärt. Det går inte att beskriva och jag önskar verkligen att ingen behövde uppleva det, ändå vet jag att det är ganska vanligt. Så Stor varm kram till er som gått i genom samma tragedi som oss. ❤️❤️❤️❤️ Det var mycket tårar och mycket tankar efteråt.. som fortfarande finns där. Såklart. De försvinner ju inte. Han finns fortfarande med oss i mycket vi gör, varje jul när vi klär granen tex.. då hänger en kula högts uppe i toppen med texten “gullefjun” för det var vad Jouline kallade honom.. vi pratar mkt om honom, som att han finns där och väntar på oss i ett annat liv. ❤️ När vi blev gravida med Duni var vi mest rädda hela tiden.. vi försökte att njuta men det var bland de läskigaste vi gjort. Men jösses så otroligt glad och tacksam jag är över att vi vågade igen. ??❤️ glöm inte, kärleken övervinner även de jobbigaste rädslorna. ❤️ PUSS ❤️
Det är ju helt magiskt, förlossningar.. hur det än går till. Jag har fått äran att uppleva både kejsarsnitt och vaginal.. för mig var kejsarsnitt det värsta. men jag kan inte riktigt jämföra mina två förlossningar med varandra då det skedde under helt olika förutsättningar. Della skulle bara ut, NU NU NU.. allt var kaos, panik och ångest. Med Duni var allt lugnt, det gick väldigt fort men ändå lugnt.. fint och jag kände mig trygg.HÄR kan ni läsa om förlossningen med Della och även den första tiden på sjukhuset med henne. OchHÄR kan ni läsa om förlossningen med Duni.
Idag för exakt tre månader sen så låg vi uppe på BB med en nyfödd Duni. Blir gråtig bara jag tänker på det, att just hon kom till oss. Ett till kärleksbarn ??❤️. Vi är rikast i världen för de bästa sakerna i livet är gratis ❤️ så det så! Idag ska vi fira med massa jordgubbar och chark. 10.30 27/3-17 “Duni Tinella Svanfeldt❣️Hon är magi och vi mår bra, förutom möjligtvis att hjärtat håller på att sprängas av kärlek. ❤??”
Ja Hörrni, det här med amning. Jag får dagligen kommentarer och direkt meddelanden där många undrar varför jag inte ammar. Gärna får man med i kommentaren och pekar med långa fingret att “det faktiskt är bäst för barnet att man ammar första tiden”. Jag tänker som så här, att man gör det som känns bäst för sig själv oavsett vad. Förmodligen så finns det en anledning till varför man slutat amma eller att man kanske inte ens började. I vårat fall så hade jag sagt redan innan Duni kom att om det krånglar eller jag får ont så kommer jag inte att kämpa till varje pris för att få det att funka. Jag pumpade ur mjölk till Della i 7 månader under tiden vi bodde på sjukhus. Det har satt sina spår och jag blev mer eller mindre tvingad till att försöka amma henne flera gånger under dagen, vissa sköterskor stod och inspekterade brevid medans vi kämpade med att få till det.. på kvällarna låste jag in mig på toaletten och grät av pressen jag kände över att få henne att vilja/kunna amma. Därför så pratade jag och David om detta redan innan och sa att om det inte känns 100% rätt så struntar vi i det, den här gången ska allt bara få kännas bra, mysigt och framförallt jag ska inte känna någon press. Jag ammade Duni från första sekund utanför magen, eller ja då snuttade hon ju mest men sen när mjölken kom igång så helammande jag. Började dock få ont i vänster bröst efter ca 3 veckor. En kväll så blev det olidligt och jag grät lilleskutttårar i sängen varjegång det var dax att amma. David åkte in till sjukhuset mitt i natten för att få ersättning och smärtlindring, efter det så kom vi överens tillsammans om att vi börjar ge ersättning istället. Jag trappade ner amningen och efter några dygn så gav jag enbart ersättning på dagarna och ammade på natten. Nu får hon bara ersättning och det funkar fint. Det finns många fördelar med att ge ersättning, men framförallt så kändes det bäst så. Nöjd mamma är lika med nöjd bebis.. typ. Tycker man ska tänka så, inget är mer rätt eller fel man ska bara göra det som känns bäst för sig själv och sin bebis. ❤️ Puss på er! P.s glöm inte att trycka på hjärtat i slutet av inlägget ❤️
