Ni är många som är nya här inne.. och det blev många frågor efter mina förlossningsberättelser så jag skriver ett egen inlägg om detta.. Visste ni att vi har en son? Han är så fin.. brunt lockigt hår, stora glittrande valnötsbruna ögon fyllda med bus. Precis som David. Han finns inte här hos oss, han flyttade upp i himlen alldeles förtidigt.. men i år skulle han bli 2 år. Och beskrivningen ovan är ifrån bilder i mitt huvud.. så som jag tror han skulle ha sett ut ❣️
Det gör obeskrivligt ont att förlora ett barn.. tiden läker alla sår säger de. Och jag kan hålla med om det lite grann.. det blir i varjefall lättare med tiden att acceptera.
Innan Duni så var jag gravid, vi gick på massa ultraljud tidigt i graviditeten med tanke på den bakgrund vi haft, även om det som hände Della var en på typ 100 000 så var jag väldigt rädd. Men allt såg jätte bra ut och det fanns ingen anledning till oro. Rutinultraljud i vecka 19.. jag och David var såklart nervösa. Men det kändes bra ändå. Vi hade samma läkare som gjorde ultraljudet som förlöste Della med akut kejsarsnitt, en väldigt bra läkare. Jag bad honom om att inte vara tyst utan prata på och berätta vad han såg.. eftersom det var så det var med Della.. alla var bara helt tysta, ingen sa något till oss. Så det var viktigt för mig den här gången. Han börjar att prata.. men blir sen tyst, jag skojar och säger åt honom att han inte fick vara tyst ju! Han tittar på oss med stora ledsna ögon, och börjar berätta att det nästan inte alls finns något fostervatten.. jag förstår inte innebörden men han förklarar att bebisen i magen bara har en njure och den andra är fylld med cystor.. och verkar inte fungera. Han grät tillsammans med oss.
Vi fick åka hem och komma tillbaka tidigt nästa morgon, magnetröntgen gjordes och det kunde bara ännu mer konstatera att det var så som läkaren sagt. Bebisen höll på att dö i magen och skulle inte överleva mer än någon dag till och absolut inte utanför magen. ?❤️
Vecka 22-23 fick vi en tid hos kvinnokliniken för att föda ut våran bebis.. nu efter Dunis förlossningen så kan jag säga att det var väldigt lika.. smärtan osv var den samma. Men att sen inte få åka hem med sin bebis var fruktansvärt. Det går inte att beskriva och jag önskar verkligen att ingen behövde uppleva det, ändå vet jag att det är ganska vanligt. Så Stor varm kram till er som gått i genom samma tragedi som oss. ❤️❤️❤️❤️
Det var mycket tårar och mycket tankar efteråt.. som fortfarande finns där. Såklart. De försvinner ju inte. Han finns fortfarande med oss i mycket vi gör, varje jul när vi klär granen tex.. då hänger en kula högts uppe i toppen med texten “gullefjun” för det var vad Jouline kallade honom.. vi pratar mkt om honom, som att han finns där och väntar på oss i ett annat liv. ❤️
När vi blev gravida med Duni var vi mest rädda hela tiden.. vi försökte att njuta men det var bland de läskigaste vi gjort. Men jösses så otroligt glad och tacksam jag är över att vi vågade igen. ??❤️ glöm inte, kärleken övervinner även de jobbigaste rädslorna. ❤️
PUSS ❤️