Vart är vi påväg?

Blir på riktigt rädd när jag läser sånt här, ännu räddare när man får uppleva det själv, när det är ens barn som inte får den vården som behövs pga utav kanske just precis detta. VART är vi påväg Sveriges politiker?!?! VAKNA för tusan! Läkare/sjuksköterskor/assistenter/lärare listan kan göras lång men det är sånna yrken som borde prioriteras, vad gör vi utan dem? De räddar liv, de tar oss framåt.  Jag blir arg men framförallt rädd. Det måste hända något, snarast! Jag saknar ord. Men tillsammans kanske vi kan göra skillnad? Vad tror ni..
” Artikel från aftonbladet.

DEBATTons 10 jul 2013

Vården har blivit en plats utan värdighet

Sjuksköterska: Systemfel dödar patienter och kör slut på personal

Päivi Vilkkavaara.
På en operationsavdelning på ett av Sveriges största akutsjukhus. Jag är anestesisjuksköterska. Det är lördag morgon klockan 07, jourtid på sjukhuset. Vi är tre anestesisjuksköterskor i tjänst. Låt mig kalla mina kollegor för nummer 1 och nummer 2. Enligt planeringen ska vi vara fyra, men vi saknar en sjuksköterska. Kollega nummer 2 måste dessutom lämna arbetet klockan 11 för att hinna med tåget. Ekvationen för dagen går inte ihop. Det gör den sällan numera.
Vi drar lott. Ingen vill frivilligt vara på ortopeden eftersom risken är stor att kollegor inte hinner lösa ut en för pauser. Kollega nummer 1 drar en nitlott och masar sig i väg till ortopeden med tunga steg. Jag trampar på min innecykel till kirurgsalen. Prio ett är en bukoperation. Kollega nummer 2 ansvarar för traumalarm på akuten, akutlarm (hjärtstopp eller luftvägsproblem på hela sjukhuset), hjälp med diverse problem på vårdavdelningar och omedelbara operationer som exempelvis urakuta kejsarsnitt.
Nattpersonalen har lämnat akutblodet till blodcentralen på grund av fel på kylskåpet. Vi bestämmer att hämta tillbaka blodet så fort vi hinner. Klockan 10:45 meddelar anestesiläkaren att det kommer in en blödande kvinna från förlossningen.
Jag stelnar till. Kollega nummer 2 har inte hunnit hämta akutblodet. Ber honom att skynda sig att hämta blodet innan han slutar för dagen. Kollega nummer 1 står kvar på ortopedsalen. Klockan 10:50 tar vi emot en blek, panikslagen, nyförlöst kvinna. Mina farhågor besannas. Vi har ingen BAS-test (kontroll av blodgrupp, reds anm). Akutblod behövs omgående. Kollega nummer 2 är tillbaka, upprörd över att vikarien på blodcentralen inte hittade akutblodet. Han rusar i väg till tåget och överlämnar larmsökarna och akuttelefonen till mig.
Anestesiläkaren och jag byter oroliga blickar. Ber operationsundersköterskan ringa till uppvakningsavdelning efter hjälp med akutblodet. Får svar att de försöker, men har mycket att göra. Vi sliter hårt för att behålla stabil cirkulation hos den blödande kvinnan. Hb 87 (blodvärde, reds anm). Lägger märke till att operatörens röst har börjat darra. Skräckens slöja över hela salen. Sugar som konstant sörplar blod.
Ord som ekar i mina öron ”Lovar du att jag får se min dotter igen?”. Jag vill kräkas. Känner mig som en svikare. Tvingar mig till koncentration. Ber till Gud att vi får in blodet, att sökarna och telefonen fortsätter att vara tysta och att den nyförlösta kvinnan klarar sig. Klockan 11:20. Operatören börjar bli otålig. Svetten droppar ner på golvet. Hon lyckas inte stoppa blödningen. Paniken stiger. Ringer till uppvakningsavdelningen igen. Upptaget. Ber till Gud att någon av kvällskollegorna kommer tidigare än klockan 13. Hb 82.
Klockan 11:30. Hb 76. Genom dörren kliver in en kvällskollega. Jag blir överväldigad av lycka. Skriker åt henne att ta reda på var blodet är och slänger sökarna och telefonen på henne. Hon försvinner blixtsnabbt med uppgiften. Operatören meddelar att hon har fått stopp på blödningen. Tur. Vi klarade det. Jag lämnar patienten på uppvakningsavdelning. Hon frågar mig om allt gått bra. Jag känner mig usel, en lögnerska. Skäms. Upptäcker att mina ben skakar. Jag sugs in i ett bottenlöst gap av trötthet.
Svensk sjukvård blöder våldsamt. Vi har ett allvarligt systemfel som skördar sina offer i form av patienter och personal. Marknadskrafterna rimmar illa med etik, moral, kärlek och god omsorg. Sjuksköterskorna är fullständigt utmattade. Åratal av vinande med sparpiskan, organisationer där man tystas och skuldbeläggs har skapat en miljö där det inte finns plats för värdighet. Hänsynslöst utnyttjande av kvinnors lojalitet och samvete för sina patienter har nu nått vägs ände.
Röster som inte lyssnades på. Berättelser som ignorerades. Löneförhöjningar som alltid gick till andra grupper. Bägaren rann över. Sjuksköterskor lämnar vården. Politiker har fel. Det råder ingen verklig brist på sjuksköterskor. De har flytt till arbeten utomlands eller arbetar med annat. Inför sommaren försöker man desperat köpa vår semester med billiga, kortsiktiga bonusar. Om vi inte offrar vår vila frivilligt, hotas det med beordringar. Politiker skjuter problemet framför sig och skapar ytterligare ohälsa inom kåren.
Redan 2011 beräknade Socialstyrelsen att cirka 3 000 personer dör på grund av vårdskador i Sverige. Efter det har vården radikalt försämrats bland annat på grund av brist på sjuksköterskor. Ändå påstår politiker och sjukhusdirektörer att vården är säker. Det skulle vara klädsamt om de slutade vilseleda befolkningen och höll sig till sanningen. Att fullständigt förneka de anställdas verklighet är en stor säkerhetsrisk och ter sig förvirrande för allmänheten.
Medan Sverige förbereder sig för semester, diskuterar sjuksköterskor vilka skäl som är giltiga för att kunna vägra beordran. För de flesta av oss sjuksköterskor kommer sommaren att bestå av stress, köp av bettskenor och att inte svara i telefon. Måste man ändå svara återstår endast att halsa ett glas rödtjut innan, för att undkomma beordran.

Päivi Vilkkavaara ”
 

Puss Ditte

3 kommentarer om “Vart är vi påväg?

  1. A says:

    Ja det är hemskt. Utbildade mig till läkare. Jobbade ett kort tag. Mådde dåligt av det och kunde inte stå för den vården vi kunde erbjuda. Kände en dag att detta är resten av mitt liv och skulle det vara så?? Valde att säga upp mig om jag inte skulle gå under. Även om de flesta jag hjälpte fick bra hjälp kände jag mig alltid otillräcklig och en enorm oro. Jobbar nu inom hemsjukvården och känner att jag att mitt val var helt rätt.

  2. caroline sasse says:

    Jag håller på att utbilda mig till sjuksköterska. Planen är att senare bli specialistssk inom ett eller flera områden, och drömmen är att få arbeta på neonatal. Jag vill rädda bebisar från en säker död. Jag vill ge små barn hjälpen till att överleva och senare få leva som vilket annat barn som hellst. Jag är så imponerad över hur vården går frammåt, och att man nu kan rädda bebisar födda i tidigare veckor för varje år som går. Barn som din Della. De vill jag rädda! Det är min högsta dröm.
    Men nu, mitt i utbildningen, på vägen mot min dröm, så är vårdkaoset värre än någonsin. Drömmen om neonatalen på akademiska lever vidare. Men jag kommer inte söka arbete där som det ser ut idag. När/ om arbetsföllandena blir bättre, så kommer jag göra det. Absolut. Men jag har en familj som vill ha sin mamma. Jag tänker inte arbeta på ett ställe som kommer göra mig sjuk och min familj lidande, bara för att jag vill rädda andra.
    Så som det ser ut nu, så kommer jag istället söka jobb på en vaccinationsbyrå eller på ett bemanningsföretag.
    Jag vill så gärna att det blir en förändring, så jag kan få rädda liv!

  3. L says:

    Ja, tyvärr är detta sant. Den verklighet vi har nu. Jag har jobbat som sjuksköterska inom barnsjukvården i drygt 9 år. För några år sedan specialiserade jag mig. Nu är jag sedan drygt ett halvår tillbaka sjukskriven för utmattning. Nåt jag aldrig trodde skulle hända mig. “Äsch, jag jobbar lite till. Jag tar på mig fler pass, dubbelpass. Jag vrider och vänder på mig, försakar min egen familj, sviker mina barn än en gång. Skippar lunchrast, middagsrast. Struntar i att gå på toaletten, för jag hinner inte. Jag springer redan, men jag får väl springa fortare…” Typ så lät mina tankar, tills kroppen skrek STOPP! Nu vill jag inget hellre än att ta mig ur detta. Funderar på vad jag har för alternativ. Önskar jag kunde säga upp mig och aldrig mer behöva komma tillbaka till denna sjuka sjukhusvärld, men det är inte heller så lätt. Känns rent ut sagt förjävligt att ett yrke som har gett mig så mycket glädje och ffa stolthet nu bara ger mig ångest. Jag älskar egentligen att vårda barn, att göra deras och deras familjers vårdtid så bra och positiv som möjligt. Att se vilken kraft människor besitter. Men jag orkar inte mer. Allt omkring, organisationen, stressen, nedskärningarna, ignoransen från landstingsledningen, har totalt tömt mig. Jag orkar inte mer och det värsta är att det är de sjuka, de vårdbehövande, som får ta den absolut största smällen. När ska politikerna och landstingsledningarna sluta ljuga? När ska de på riktigt försöka rädda detta sjunkande skepp? För det sjunker snabbt nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Vi använder oss av cookies för att vår hemsida ska vara så bra som möjligt.